owlit

OROLIGA SKOR. Först frågade jag mig själv om jag var besviken? men insåg snart att det var jag bestämt inte. Tio minuter in i Where the Wild thing's are – Spike Jonze filmatisering av Maurice Sendaks omåttligt populära barnbok – så randades mina kinder av tårar. Tungt fortsatte de sedan falla, och jag förundrades över vad berättelsen tog fäste vid som gjorde mig och stolsgrannarna så gråtmilda.

Min teori är att det finns något så obarmhärtigt om än igenkännbart i filmens minsta vinkel, även om scenen är förlagd till ett fantasiland befolkat med stora håriga monster. Delvis är det Max och hans barnsliga men dock så förståeliga reaktioner. Hur ledsamhet och ensamhet tar sig uttryck i vredesutbrott. Hur maktlösheten får honom att famla tills att han tar i lite för hårt. Det griper hårt tag i något från förr. Att boken förmedlar detta är nog receptet på dess framgång, men att även filmen lyckas gripa efter samma förnimmelser är beundransvärt.

Även om berättelsen har tolkats, bearbetats och filmatiserats så är den fortfarande en barnbok. Jag hörde att Sendak fått förfrågningar om filmatisering tidigare, men att inget förslag varit tillräckligt. Han var klok i att vänta. Ändå vill jag inte höja någons förväntingar. Att jag tvingades fråga mig själv om jag var besviken var just för att filmen inte sa mig något. Den är helt upp till betraktaren att tolka. För mig bottnar den klart i barndomsminnena. Sensmoralen är svag, metaforerna desto fler. Men själva faktumet att jag inte behöver tänka så mycket mer över det, är vad som gör filmen så njutningsbar.

Är det någon annan som har sett den?

Jag kan verkligen rekommendera soundtracket för den som längtar tillbaka till biosalongen, däribland Worried shoes.

_Ellen

Dela

_____________________________________________________________________________________