owlit

B E K Y M M E R S A M T. Redan innan boken med det långa namnet kom, viskades det om en ung debutant på Biskops Arnös författarskola som förlagen kämpade om att få ge ut. I januari i år kom Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats ut på Norstedts Förlag av 26-åriga Eli Levén från Södertälje. Boken mötte skyhöga förväntningar och rykten om en framtida filmatisering. Ju högre förväntningar desto mer upplagt för störtkrasch tänkte jag, men efter att ha läst recensionerna som publicerades för drygt en månad sedan, kan jag nu konstatera att kritiken snarare varit ljummen – inte helkass men inte heller hyllande.

Jag läser den ca 150 sidor långa boken om "pojktanten" Sebastian på en kväll. Huvudpersonen har beskrivits som androgyn, i ett genuslöst tillstånd och bortom könsgränserna. Sebastian är en pojke som gärna klär sig i kvinnokläder men inom sig bär på Ellie – hans egentliga sanna, kvinnliga jag. Sebastian för mig är en totalt lealös och nästintill identitetslös person. Han tar droger, klubbar och utnyttjas gång på gång av män på offentliga platser.Han låter sig utnyttjas och lider till synes inte av det. Hans kropp är allmän egendom även om hans hjärta tillhör Andreas. Andreas mumlar ibland i sömnen att han älskar Sebastian, men gör det annars tydligt att han inte är gay och att deras förhållande endast är tillfälligt.

"Sebastian blir Ellie. Ellie, hon är mjuk som natten själv, Ellie, snöskredsflickan, hon som våldför sig på tidens kraft och könets inbillade gränser. Ellie, den sköna är kommen, nedstigen till att gå bland oss människor. Ellie, hon som ska resa sig ur askan av Sebastian. Ellie fyller hans kropp med liv igen. Hon är allt det han drömmer om att vara. Hon är inte stilje och harm, hon är inte sorg eller hat, hon är inte en nattklubbarnas drottning av slattar och letar inte kärlek på de allra kargaste platser."

Jag vet ärligt nog inte vad jag ska tycka om Du är rötterna … Jag ogillar den inte, men jag finner den inte särskilt njutningsbar. Den är originellt välskriven men inte anmärkningsvärt. Däremot är Eli Levéns språkflöde omöjligt att värja sig inför. Hans sköra prosa kan dölja mycket betydelse samtidigt som den kan läsas med en svagare närvaro. Handlingen är framåtsträvande och man läser gärna vidare utan egentligt intresse för historien.

Jag hade ett behov av att tala om och vände mig därför till de tidigare recensionerna för andras tolkningar. I DN skriver Åsa Beckman bl a om hur språket och stilen står i vägen för bokens egentliga kärna – och jag tror hon har rätt. En alldeles för stor del av boken upptas av dess stil att Sebastian totalt försvinner. Man vet inte vem han är eller vilken metamorfos han genomgår – det enda man vet säkert är att hans livshistoria framförs väldigt välskrivet.

_Ellen.
Dela
_____________________________________________________________________________________