owlit

B Å T E N. När Random House gav ut novellsamlingen The Boat av debutanten Nam Le 2008 väckte den stor uppmärksamhet och recensionerna flödade över av superlativ och lovord. I början av året kom den svenska översättningen, och liksom utomlands var recensenterna lyriska.

För några veckor sedan var jag på Internationell författarscen på Kulturhuset när Nam Le var där. Då hade jag ännu inte hunnit läsa en rad ur Båten. Men han gjorde ändå ett starkt intryck på mig, hans ödmjuka sätt och behagliga röst tillsammans med det han berättade om skrivprocessen och tankarna bakom verket. Han erkände att novellskrivandet varit en tillflykt undan det han själv beskrev som ett monster till roman. Ett verk på över 700 sidor som han enträget hade försökt rädda ur hopplöshet. Berättelserna som utgör Båten var hans ventil, det han skrev för att koppla av och koppla bort.

Nu har jag precis avslutat novellsamlingen, och jag känner, liksom många andra att berättelserna och människoödena som finns porträtterade stannat kvar hos mig efter att sidorna tagit slut och jag slagit igen pärmarna. Personerna som handlingen kretsar kring lever under olika förhållanden i olika världsdelar, men de delar hopplösheten i situationerna de befinner sig i. En försöker försonas med sin far, en annan tampas med en döende mamma, en tredje befinner sig på en båt, på flykt från hemlandet. Oavsett situationen tycker jag mig se en gemensam tråd – även om läget verkar hopplöst finns det hopp och det finns vilja att överleva, att skapa ett bättre liv.

Jag ska inte bli så långrandig, men vill ändå rekommendera Nam Le´s Båten. För språket, för historierna och för värmen.

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________