pic: brombergs
N J U T A. För ett tag sedan var jag otålmodig, så till den milda grad att jag blev tvungen att skriva några ord om en roman jag bara var halvvägs igenom – Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Den här boken hade mycket som talade emot den. Den matiga titeln, faktumet att det finns så få strålande brevromaner och att omslaget faktiskt är fruktansvärt fult. Detta till trots har rekommendationerna kommit från flera håll, och nu efter att ha stängt ned sista sidan, vill jag föra rekommendationerna vidare. Kanske inte av en fenomenal bok, men däremot ett ytterst njutbart berättad historia.
Juliet Ashton skriver hyllade kåserier under kriget och nu i i efterkrigstidens England grunnar hon på ett ämne för sin nästa bok. Ett brev anländer från en Dawsey Adams bosatt på den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen. Han har blivit ny ägare till en bok av Charles Lamb, som tidigare tillhört Juliet, och han vill bara tacka för det och undrar om hon möjligtvis skulle kunna förmedla fler böcker av författaren. På så vis kommer Juliet i kontakt med Litteratur- och potatisskalspajssällskapet och invånarna på Guernsey. Genom en fartfylld brevväxling mellan Juliet och flera av invånarna på ön, blir hon allt mer övertygad om att det på Guernsey finns fantastiska historier att berätta, särskilt med tanke på att ön varit totalt isolerad under den tyska ockupationen men även i avseende av karaktärernas vilja att berätta och dela med sig av sina egna liv.
Vad som fullt och helt gör detta till en njutbar bok är personerna. Genom brevväxlingen når man in till skinnet på så många karaktärer, man får konflikter, upplevelser och historier ur flera olika perspektiv med en mängd olika bakgrunder. Guernseys outtalade överhuvud den kloka Amelia Maugery, Isola Pribby, byns trolldam, som läser av folks karaktär genom deras huvudknölar är endast några av dessa personligheter. Inte att förglömma – historierna om den infallsrika Elisabeth som aldrig tvekade att komma någon till undsättning vilket ledde till att hon fördes bort under kriget och tvingades lämna sin dotter Kit på Guernsey, om än under den milda Dawsey Adams vingar.
Det gör mig ont att den här boken kommer i en förklädnad som inte gör historien rättvisa. Omslaget är minst sagt avskräckande och boken går dessvärre inte att benämna som annat än "feel good-litteratur", även det är ytterst irriterande med tanke på genrens tyngdlösheten. Den främsta anledningen till att man känner så starkt inför att boken ska få sin rätta plats är för att det blev författaren Mary Ann Shaffers första och sista roman. Hon gick bort innan boken hann färdigställas och hennes systerdotter Annie Barrows tog vid.
_Ellen
Juliet Ashton skriver hyllade kåserier under kriget och nu i i efterkrigstidens England grunnar hon på ett ämne för sin nästa bok. Ett brev anländer från en Dawsey Adams bosatt på den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen. Han har blivit ny ägare till en bok av Charles Lamb, som tidigare tillhört Juliet, och han vill bara tacka för det och undrar om hon möjligtvis skulle kunna förmedla fler böcker av författaren. På så vis kommer Juliet i kontakt med Litteratur- och potatisskalspajssällskapet och invånarna på Guernsey. Genom en fartfylld brevväxling mellan Juliet och flera av invånarna på ön, blir hon allt mer övertygad om att det på Guernsey finns fantastiska historier att berätta, särskilt med tanke på att ön varit totalt isolerad under den tyska ockupationen men även i avseende av karaktärernas vilja att berätta och dela med sig av sina egna liv.
Vad som fullt och helt gör detta till en njutbar bok är personerna. Genom brevväxlingen når man in till skinnet på så många karaktärer, man får konflikter, upplevelser och historier ur flera olika perspektiv med en mängd olika bakgrunder. Guernseys outtalade överhuvud den kloka Amelia Maugery, Isola Pribby, byns trolldam, som läser av folks karaktär genom deras huvudknölar är endast några av dessa personligheter. Inte att förglömma – historierna om den infallsrika Elisabeth som aldrig tvekade att komma någon till undsättning vilket ledde till att hon fördes bort under kriget och tvingades lämna sin dotter Kit på Guernsey, om än under den milda Dawsey Adams vingar.
Det gör mig ont att den här boken kommer i en förklädnad som inte gör historien rättvisa. Omslaget är minst sagt avskräckande och boken går dessvärre inte att benämna som annat än "feel good-litteratur", även det är ytterst irriterande med tanke på genrens tyngdlösheten. Den främsta anledningen till att man känner så starkt inför att boken ska få sin rätta plats är för att det blev författaren Mary Ann Shaffers första och sista roman. Hon gick bort innan boken hann färdigställas och hennes systerdotter Annie Barrows tog vid.
_Ellen
Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap av Mary Anne Shaffer utkom på Brombergs Förlag 2008.
Dela
_____________________________________________________________________________________
Inlägg
Jag håller fullständigt med dig. Jag tänkte samma sak innan jag började med boken, som jag då inte hade köpt själv utan fått.
SvaraRaderaSkönt att höra att någon tycker likadant! Ibland känner man sig fånig som tvekar på en bok delvis pga av dess omslag, men i det här fallet är det verkligen inte till bokens fördel och man vill ju inte heller behöva pracka på någon en bok.
SvaraRadera_e