B E S T S E L L E R. Señor Peregrino är Cecilia Samartins debutroman och gavs ut i Norge 2006. Sedan dess har den sålt över 335 000 exemplar (fler än Stieg Larsson och Dan Brown) i landet. I mars i år gav Bazar Förlag ut den på svenska, men det verkar inte som att den väckt lika stor uppmärksamhet här som hos våra grannar. Señor Peregrino handlar om den vackra flickan Jamilet, som föds i en liten, isolerad by i Mexico. Vid födseln bär hon ett födelsemärke och allt eftersom hon växer, växer det. Jamilet döljer det under kläderna, men blir ändå utstött av de andra byborna eftersom de tror att det vilar en förbannelse över henne. När mamman dör flyr hon över gränsen till USA, till sin moster. Hon får jobb på ett mentalsjukhus där hennes enda uppgift är att passa upp på señor Peregrino – en märklig gammal man med yvigt vitt hår. Han upptäcker att Jamilet är i landet illegalt, och de gör en överenskommelse. Han lovar att inte avslöja henne om hon lyssnar på hans livs historia. Det dröjer inte länge innan Jamilet är uppslukad av berättelsen, och under berättandets gång blir de två vänner.

Barnmorskan fuktade en trasa i varmt vatten och gjorde rent det lilla ansiktet, armarna och magen, det söta lilla könet, som var precis så obemärkt som det skulle, hon torkade av benen och fötterna och vände på den lilla för att avsluta med ryggen. Gabriela flämtade till, och för andra gången höll barnet på att slinka ur händerna på barnmorskan.
Märket var tjockt och rött, som ett öppet sår. Det bredde ut sig över de små skuldrorna och ryggen, över skinkorna, och det fortsatte ända ner till knävecken.


Romanen börjar, i mitt tycke, något skakigt. Berättartekniken känns amatörmässig och jag har svårt att låta mig fångas av historien som författaren väver. Efter ett par kapitel kommer jag på vad problemet är, det känns som att jag läser en modern version av tantsnusk, men berättat ur en mans perspektiv. Vissa meningar känns rent osmakliga, men jag tänker att norska befolkningen inte kan ha fullt så dålig smak, så jag fortsätter läsa. Och när jag väl kommit igenom de första 100 sidorna upptäcker jag att jag faktiskt vill veta vad som kommer att hända. Hända med Jamilet, hennes kärlek till Eddie, moster Carmens förhållande till Louis, med señor Peregrinos pilgrimsvandring och varför han sitter på mentalsjukhuset.

Señor Peregrino har inte några större litterära kvaliteter, tyvärr, men är en spännande historia som passar att läsa för några timmars avkoppling.

__Frida

Dela Pusha

_____________________________________________________________________________________

1 kommentar:

  1. Luktar lite Paulo Coelho och de senaste böckerna av Isabel Allende

    SvaraRadera