pic: dagbladet.no | forum.se

V Ä N T A , B L I N K A. För ett tag sedan utkom Vänta, blinka av den norska författaren Gunnhild Øyehaug och recensionerna har vällt över av ord som pretentiös, originell och ambitiös i ordens mest positiva bemärkelser. Boken haglar tätt med kulturreferenser som flirtar särskilt med den född kring 70-talet och alla fina ord stämmer bra in som omdöme. Vänta, blinka är skriven med höga ambitioner och visst är den pretentiös men tack och lov sällan högtravande.

Nu när detta är konstaterat vill jag istället fokusera på vad mer som gör det här boken speciell. Styrkan i Vänta, blinka ligger nämligen inte i historien i sig, som utgörs av ett antal livsöden vars gemensamma knutpunkt finns i en längtan efter kärlek, samtidigt som karaktärerna står i vägen för sig själva då de är alldeles för självupptagna. Det sker inte så mycket på handlingsplanet eftersom bokens styrka snarare ligger i hur den berättas. Den inleds av ett allvetande jag/vi och presenterar så karaktärerna. Den unga litteraturstudenten Sigrid som skriver en essä om kvinnors sårbarhet i filmens värld, där barbenta kvinnor ikläds alldeles för stora herrskjortor. Sigrid möter Kåres blick på författarporträttet på hans nyutgivna bok. De möts och trots att Kåre förundras över den unga Sigrid, kan han inte släppa sin drömkvinna, rockbasisten Wanda som han brutit med över en oenighet om Kill Bill 2. Sen är det performancekonstnären Trine som reser ifrån sin nyfödda dotter för att utföra sin konst till trots för mjölkstockningen som ständigt påminner henne om vad hon lämnat bakom sig.

Detta är bara några av karaktärerna som huserar inom pärmarna för Vänta, blinka. När dessa sedan presenterats utspelar sig resten av boken innanför pannbenet av samtliga karaktärer. Vi får följa det inre perspektivet och det är även det som utgör bokens stil och skärpa.Sällan skildras samtalen i repliker, men från insidan av samtalsparterna. Som läsare delar man en ständig oro över hur de ska uppfattas ur den andres ögon medan själva handlingen kommer i andra hand.

Jag har aldrig tidigare läst en bok som så konsekvent och skickligt håller perspektivet fångat bakom huvudpersonernas pannben. Det är uppfriskande när en författare försöker sig på något så svårt och faktiskt lyckas. Svårigheten med detta perspektiv är att det lämnar läsaren liksom de andra karaktärerna lite utanför. Tankegångarna behöver inte alltid vara rationella eller om ens logiska – och det lämnar några luckor hos den som försöker förstå. Samtidigt så tvingar det utomstående perspektivet läsaren att engagera sig och inte förlita sig på handlingen och det blir bara en kul utmaning.

Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug utkom den i den 10 mars 2010 på Bokförlaget Forum. Förra året valdes Vänta, blinka till årets roman av den norska tidningen Morgonbladets läsare.


_Ellen
Dela
_____________________________________________________________________________________

3 kommentarer:

  1. Den här boken blir jag klart lockad av. Är själva språket bra också låter det ju som en potentiell hyllvältare!

    SvaraRadera
  2. Språket är definitivt bra! inget särskilt på något sätt, men inte heller något man tänker eller stör sig anmärkningsvärt på. Läs den! känner du dig lockad av recensionen så tror jag absolut den är något för dig.

    _E

    SvaraRadera
  3. Virginia Woolf använder sig också av "stream of consciousness" i exempelvis Mot Fyren. Har läst både Vänta, Blinka och Mot Fyren, och rekommenderar dem båda. En väldigt intressant berättarteknik, som känns lite ovanlig nuförtiden, storhetstiden verkar ha varit i början av 1900-talet med exvis James Joyces Ulysses. Fast det kan vara jag som inte har koll. Tror jag ska läsa om Vänta, Blinka snart, vill fördjupa mig i den. :)

    SvaraRadera