pic: brombergs

N J U T A. För ett tag sedan var jag otålmodig, så till den milda grad att jag blev tvungen att skriva några ord om en roman jag bara var halvvägs igenom – Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Den här boken hade mycket som talade emot den. Den matiga titeln, faktumet att det finns så få strålande brevromaner och att omslaget faktiskt är fruktansvärt fult. Detta till trots har rekommendationerna kommit från flera håll, och nu efter att ha stängt ned sista sidan, vill jag föra rekommendationerna vidare. Kanske inte av en fenomenal bok, men däremot ett ytterst njutbart berättad historia.

Juliet Ashton skriver hyllade kåserier under kriget och nu i i efterkrigstidens England grunnar hon på ett ämne för sin nästa bok. Ett brev anländer från en Dawsey Adams bosatt på den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen. Han har blivit ny ägare till en bok av Charles Lamb, som tidigare tillhört Juliet, och han vill bara tacka för det och undrar om hon möjligtvis skulle kunna förmedla fler böcker av författaren. På så vis kommer Juliet i kontakt med Litteratur- och potatisskalspajssällskapet och invånarna på Guernsey. Genom en fartfylld brevväxling mellan Juliet och flera av invånarna på ön, blir hon allt mer övertygad om att det på Guernsey finns fantastiska historier att berätta, särskilt med tanke på att ön varit totalt isolerad under den tyska ockupationen men även i avseende av karaktärernas vilja att berätta och dela med sig av sina egna liv.

Vad som fullt och helt gör detta till en njutbar bok är personerna. Genom brevväxlingen når man in till skinnet på så många karaktärer, man får konflikter, upplevelser och historier ur flera olika perspektiv med en mängd olika bakgrunder. Guernseys outtalade överhuvud den kloka Amelia Maugery, Isola Pribby, byns trolldam, som läser av folks karaktär genom deras huvudknölar är endast några av dessa personligheter. Inte att förglömma – historierna om den infallsrika Elisabeth som aldrig tvekade att komma någon till undsättning vilket ledde till att hon fördes bort under kriget och tvingades lämna sin dotter Kit på Guernsey, om än under den milda Dawsey Adams vingar.

Det gör mig ont att den här boken kommer i en förklädnad som inte gör historien rättvisa. Omslaget är minst sagt avskräckande och boken går dessvärre inte att benämna som annat än "feel good-litteratur", även det är ytterst irriterande med tanke på genrens tyngdlösheten. Den främsta anledningen till att man känner så starkt inför att boken ska få sin rätta plats är för att det blev författaren Mary Ann Shaffers första och sista roman. Hon gick bort innan boken hann färdigställas och hennes systerdotter Annie Barrows tog vid.

_Ellen

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap av Mary Anne Shaffer utkom på Brombergs Förlag 2008.
Dela
_____________________________________________________________________________________

I L U S T R A D O . Jag började läsa Ilustrado med tanken att jag skulle kunna “panikläsa” den under loppet av ett dygn, parallellt med jobbet. Anledningen var att Miguel Syjuco skulle landa i Sverige dagen efter för att vara med på Internationell författarscen, och jag hade turen att bli medbjuden på en middag som den skönlitterära redaktionen (mitt dåvarande jobb) skulle ha för honom. Att gå på en middag med en författare utan att ha läst dennes bok kändes som en dålig idé, så sagt och gjort, jag började läsa. Och hann med kanske 10 sidor innan jag insåg att det här är en bok som definitivt inte går att panikläsa. Dessutom kräver den ett visst mått av vakenhet, så den där trötta halvtimmen i sängen innan man somnar är inte heller att rekommendera.

Ilustrado är en komplicerad bok, som i mångt och mycket speglar informationsflödet i dagens samhälle. Grundberättelsen om Miguel Syjuco (ja, författaren har döpt huvudpersonen efter sig själv) och hans sökande efter mentorn och författaren Crispin Salvadors mördare blandas med utdrag ur bloggar, kommentarsfält, Salvadors egen litteratur och tidningsartiklar. Tillsammans ger de en bred, men något fragmentarisk bild av ett händelseförlopp där det ibland kan vara svårt att skilja på fakta och fiktion. Jag tänker inte gå in närmare på alla liknelser till nu levande och döda författarens verk, det har övriga recensenter och litteraturkritiker gjort i överflöd. Världens kritiker verkar vara mer eller mindre eniga om att Ilustrado är en häpnadsväckande debut, vilket det också är, men jag kan tycka att verklighetens Miguel Syjuco kunde sparat lite på den fiktionella faktan och broderat ut ramberättelsen något mer.

Med det sagt är Ilustrado en läsupplevelse som, om man tar sig tid och har tålamod, är både spännande och fascinerande. Och middagen då? Ja, det gick bra utan att jag hade läst boken, och personligen tror jag författaren i fråga tyckte det var ganska skönt att slippa prata om det egna skapandet och istället diskutera allt från bioaktuella Eat, Pray, Love och tatueringar till hållbarheten för fryst äppelmos.

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________

N A G E L. Jag har tragglat mig igenom Liv Strömquists seriebok Prins Charles känsla. Förstå mig rätt, den var inte seg, l å n g t ifrån, men jag tenderar att snubbla igenom de handskrivna meningar som ibland är lite för handskrivna för att läsa i vanlig takt. Bortsett från den detaljen var det en ny upplevelse – tankeväckande och otroligt rolig. Jag kommer på mig själv att hänvisa till boken rätt ofta, bara för att få diskutera teorierna som presenteras. Med ett gäng forskare i ryggen spekulerar Strömquist över kärleken som ett samhällsfenomen. Finns kärlek egentligen eller är det endast ett spel om den sexuella äganderätten? Är gränsen för otrohet en konstruktion av just vår tid och hur kommer det sig annars att det för hundra år sedan ansågs accepterat för en man att ha en fru o c h en sexpartner vid sidan av? Hela boken känns som en vass synål som kapitel efter kapitel sticker hål på våra allra mest ingrodda normer. Det blir en nagel i ögat, särskilt när Strömquist ger sig på de allra känsligaste, heliga delarna av parförhållanden. Hur det i ett heteronormativt förhållande finns socialt konstruerade ritualer, likt de religiösa, som att hålla handen, prata gullegullspråk, pussas vid hej! och hej då! eller bara något sådant som att en lite längre man ofta står bakom en lite kortare kvinna för att hålla om henne under konserter. "I botten finns förmodligen en biologisk DRIFT att stå såhär!", svarar en av karaktärerna på Livs påstående.
Och det är väl just det – man vill så gärna att allt det där man är och gör i ett förhållande ska vara genuint.. Liv Strömquist är inte dömande utan lyckas alltid se det roliga i hur vi så sällan ifrågasätter våra utstakade roller. Men samtidigt kan man inte hjälpa att känna sig träffad och även känna en oförmåga att kunna förändra Prins Charles känsla ger så ett rätt upprivande om än underhållande perspektiv på vår tid, och jag antar att det inte behöver vara dåligt att vara en konstruktion av sin tid. Ändå kan jag önska att Liv Strömquist lämnade mig mer inspirerad än uppgiven.

_Ellen

Dela
_____________________________________________________________________________________

C O C K T A I L S . Allt som julfesterna avlöser varandra, och med dem glöggen (den var trevlig i början men ärligt talat, tröttnar man inte redan efter ett glas?) och pepparkakorna. Snart är det dags för nyår och vad passar bättre än att byta ut glöggen mot drinkar i mellandagarna? Lagom till helgerna kommer Stora Cocktailboken i en reviderad upplaga - innehållande allt du möjligtvis, och omöjligtvis, kan tänkas behöva veta för drinkblandandet. Jag skulle inte tacka nej till ett exemplar, jag dricker mer än gärna drinkar men är tyvärr sorgligt oduglig när det kommer till själva tillredandet. (Har du svårt att läsa texten? Klicka på bilden!)

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________

pic: carpediemmie | cdon.com

V A R T Ä R V I P Å V Ä G ? Julklappsstressen har satt in. I min familj ger vi bara en julklapp, vi lottar ett par veckor innan och sedan får vi allas önskelistor för att givaren ska kunna förbli anonym till julafton. Men jag har inte sluppit undan helt ändå. Släkten måste fortfarande ha julklappar och de är många. För att få inspiration tittade jag igenom de tippade klapparna för årets jul och har lyckats få prova på Bokförlaget Max Ströms julsatsning, nämligen På spåret-spelet. Spelet i form av en bok, innehåller 2 500 frågor för "hemmakupén" och i bokens ena hörna finns en liten modul som du använder för att ställa in spelsätt och svara på frågorna genom de fyra alternativen.

Idén är kul – ett spel i bokform som både går att spela ensam, två och två eller i lag. Något diskret har jag introducerat spelet för två sällskap, båda i min egen ålder, men dessvärre har intresset varit svalt. Jag har även försökt spela det själv, men det blir ett väldigt bläddrande mellan de 2 500 frågorna. Vid rätt svar plingar den lilla modulen uppmuntrande, men i brist på någon direkt utmaning tröttnar jag fort.

Tv-programmet På spåret har tidigare aldrig varit någon given fredagsfavorit och jag har tänkt att det riktar sig till något äldre åldersgrupper. Men sedan Fredrik Lindström och Kristian Luuk började leda programmet har jag sett det ett par gånger. Därför blev jag nyfiken på spelet, men nu i efterhand börjar jag tro att roas mer av programledarnas jargong än själva tävlingen.

Spelet finns redan som vanligt sällskapsspel och det är nog inte så dumt ändå. "Bokspelet" blir lite statiskt och opersonligt. Som bok hade det tjänat på att vara roligare att titta i, vilket känns väldigt olikt Max Ström som annars brukar producera så vackra böcker med själ både in- och utvändig. Men framförallt måste man ha lite mer tävlingsiver än den mängd jag lyckas ladda upp när jag sitter ensam och svarar på fråga efter fråga. Till min stora lycka kan nog spelet få en mer road ägare och så kan jag bocka av en julklapp till släkten. Bättre än att det står och dammar när det finns en riktig På spåret-entusiast som säkert vill pröva sina kunskaper.

_Ellen
Dela
_____________________________________________________________________________________

O N T H E R O A D. Jag fortsatte min manlig-amerikansk-författare-från mitten av 1900-talet-odyseé med den klassiska On the Road av Jack Kerouac. Romanen skrevs -51 men publicerades inte förrän -57 och bygger på författarens egna resor över den amerikanska kontinenten. Recensionerna var strålande och romanen har kallats för efterkrigstidens mest betydelsefulla beatnikskildring.

On the Road följer huvudpersonen Sal, som reser kors och tvärs över USA under en period i mitten av 1900-talet. Ibland reser han ensam, och ibland med vännen Dean Moriarty. Tillsammans och var för sig upplever de landet från New Yorks stadslandskap till öknen i Mexiko (ja, jag vet att det inte ligger i USA - boken tar en avstickare), de pendlar mellan hopp och förtvivlan och drivs omväxlande av kärlek, galenskap, tristess och äventyrslusta. Flickvänner, fruar, alkohol, droger och diverse lösa arbeten avverkas på band och binds samman av till synes oändliga vägsträckor som tillryggaläggs liftandes eller i egen bil.

Just den här romanen har faktiskt aldrig lockat mig särskilt mycket, jag har fördomsfullt sorterat in den i kategorin för "typiskt manlig" litteratur. Efter att ha läst sista sidan kan jag inte direkt säga att jag hade fel i mitt antagande, men kan också konstatera att det kanske inte behöver vara en negativ sak. I början irriterade jag mig en smula på Kerouacs språk, meningsbyggnaden är inte helt som den brukar, men när jag väl hade vant mig fängslades jag av berättelsen om Sals halsbrytande och smått galna resa tvärs över Amerika, och skildringen av en generations förutsättningar i möjligheternas land. On the Road beskriver en värld som är mer begränsad än den idag - men samtidigt också mer tillåtande. Jag vill efter avslutad läsning genast stuva in mitt pick och pack och goda vänner i valfri bil för en egen roadtrip, om det beror på mig som person eller på Jack Kerouacs berättande låter jag vara osagt.

__Frida
Dela
_____________________________________________________________________________________

T H E O L D M A N A N D T H E S E A. Insåg för ett par månader sedan att min litterära kunskap har ett stort hål (inte det enda ska erkännas, men det här är det enda som är väsentligt i sammanhanget) - de amerikanska, manliga författarna Hemingway, Steinbeck, Kerouac och Co. Visst har jag läst dem, men ändå förhållandevis lite med tanke på vilket inflytande deras verk haft på litteraturen, tiden och världskanon. Nog om detta, jag köpte The Old Man and the Sea av Hemingway, och skred till verket.

The Old Man and the Sea skrevs 1951 och publicerades -52. Historien utspelar sig under några få dygn där vi får följa fiskaren Santiago. Han är gammal, börjar bli trött och lever ett enkelt liv. Santiago har gått 84 dagar utan en enda fångst vilket har lett till att hans lärling och enda sällskap, pojken Manolin, har tvingats byta båt eftersom hans föräldrar inte längre tror på den gamles fiskeförmåga. Santiago är övertygad om att hans lycka kommer vända och beger sig åter igen ut på havet. Han får en jättelik marlin (liknande svärdfisk) på kroken och en lång och utdragen kamp inleds. Fisken drar båten längre och längre ut till havs, och den gamle mannen väntar tålmodigt på att djurets krafter ska sina. De kämpar mot varandra under två dygn, och på den tredje dagen är det med sorg i hjärtat som mannen dödar fisken. När han fraktar fångsten tillbaks till byn blir han attackerad av hajar och när han skadad, helt utmattad och utan vapen äntligen når land återstår bara stjärten, huvudet och ryggraden av den tidigare så majestätiska fisken.

The Old Man and the Sea är skriven med Hemingways karaktäristiskt karga prosastil, och sidorna är ganska få (112 st för att vara exakt). Jag tar med mig boken till stranden, tillsammans med ett gäng andra, med tanken att den kommer ta en timme eller två att läsa igenom. Till min förvåning upptäcker jag att berättelsen, omfånget och det enkla språket till trots, kräver ganska mycket energi från min sida. Någon vecka och många pauser senare har jag äntligen läst färdigt och intrycket är följande; ´fantastisk´ följt av ´jag måste ha missat någonting´. Känslan av att boken kan läsas på ett tredje plan är det många innan mig som haft, och det finns hyllmeter efter hyllmeter med avhandlingar och analyser för den som vill fördjupa sig. Jag väljer dock att låta bli och stanna kvar i min första känsla. Fantastisk.

__Frida
Dela


_____________________________________________________________________________________

T W I T T E R A T U R E. Köpte den här boken, Twitterature - The World´s Greatest Books Retold Through Twitter av Alexander Aciman och Emmett Rensin, för ett tag sen men hade helt glömt bort det tills nu. Det finns redan allehanda böcker där man kan läsa den klassiska litteraturen i snabbform (bla 80 romaner för dig som har bråttom) och Twitterature är samma, fast annorlunda. Författarna poserar som klassiska romankaraktärer och twittrar så som tex Alice skulle ha gjort (se ovan). Rolig, aningen klurig och intressant läsning som passar perfekt i kollektivtrafiken eller på en strandfilt.

__Frida
Dela

_____________________________________________________________________________________

pic: Terri Gelenian-Wood

D A G E N E F T E R. Irina lever i London tillsammans med Lawrence, sin man i alla hänseenden utom de juridiska, sedan tio år tillbaka. Deras förhållande är stabilt, tryggt och bekvämt – men Lawrence är känslomässigt distanserad och liknar mer och mer en vän än en älskare. Irina arbetar som illustratör och genom jobbet kommer hon i kontakt med författaren Jude och hennes man, den världsberömde snookerspelaren Ramsey Acton. De äter traditionsenligt middag tillsammans på Ramseys födelsedag under flera års tid, och så ett år har Ramsey och Jude skilt sig, och Lawrence är bortrest. Irina och Ramsey äter pliktskyldigt middag tillsammans som vanligt, trots att deras förhållande alltid varit lite kyligt. Under kvällen upptäcker de nya sidor hos varandra och plötsligt står Irina framför ett val: att villigt låta sig förföras av Ramsey eller avbryta det hela, gå hem och skylla på för mycket alkohol.

Och ändå hade det inte behövt vara något märkvärdigt beslut. Fulla, mindre nogräknade festprissar gjorde ofta saker sent om nätterna som de bad om ursäkt för nästa morgon med ett förmildrande fnitter. Men att förminska den sortens ögonblick var något som andra kunde få ägna sig åt. För Irina visste med absolut säkerhet att hon nu stod vid det allra mest avgörande vägskälet i sitt liv.
”Jag höll nästa på att glömma”, sa hon med ett darrigt leende.
”Grattis på födelsedagen.”

Lionel Shriver låter Irina fullfölja båda valen – hon både stannar hos Ramsey och går tillbaks till Lawrence. De båda parallella berättelserna spelas upp i vartannat kapitel, vilket till en början håller på att göra mig vansinnig, men tar avstamp i samma händelser. Just det är en av det mest intressanta aspekterna av romanen, hur Irina, beroende på val, ser samma händelser på helt olika sätt. I ena versionen håller Lawrence på att gå henne på nerverna, och i den andra är han den mest fullkomliga person hon vet.

Ska jag vara ärlig tog det ett tag för mig att fångas i författarens värld, och den enda anledningen till att jag fortsätter att läsa efter kapiteluppdelningen gjort entré är att Vi måste prata om Kevin är så fullkomligt lysande. Någon som har skrivit så bra borde inte kunna, eller tillåtas, misslyckas med den här texten. Och till slut, jag vet inte om det beror på mig eller på Lionel Shriver, så lossnar det. I baksidestexten står det: Dagen efter berör alla som någon gång stått inför ett svårt val – och jag kan inte annat än att hålla med.

Dagen efter av Lionel Shriver gavs ut av Ordfront 2008.

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________

L Ä T T V I K T S K L A S S I K E R. Känner du att du är sugen på att läsa någonting med lite mer tyngd än den senaste deckaren (inget ont om deckare men de är sällan högkvalitativa läsupplevelser) men ändå inte orkar ge dig på Dostojevskijs Bröderna Karamazov eller liknande, är August & jag av Anneli Furmark ett ypperligt alternativ. Smart, lättillgängligt och roligt i ett seriealbum för vuxna barn :)

August & jag gavs ut av Galago 2009 och ingår i deras svarta serie (en antites till den vita serien).

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________

H A R P E R L E E. To Kill a Mockingbird skrevs av Harper Lee för exakt 50 år sedan (inte 40 som jag först skrev - jag skyller på tillfällig sinnesförvirring), 1960. 1961 vann romanen Pulitzerpriset och 1962 blev den film med Gregory Peck i en av huvudrollerna. Idag ingår den i en litterär världskanon och läses fortfarande av unga som gamla. Harper Lee föddes 1926 och har i dagsläget inte publicerat några andra verk. Hon ger inga intervjuer, talar inte med sina läsare och lever ensam i sin hemstad i Alabama. Har du inte läst To Kill a Mockingbird (Dödssynden) - gör det genast!

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________

pic: Mattias Nilsson/NoK

N Ä R Ä N G L A R D Ö R. Jag har alltid varit fascinerad av böcker som handlar om religion och om Gud. Dröm om min förtjusning när jag på NoK:s Pocktail hittade När änglar dör av Andreas Roman, en bok skriven ur Satans perspektiv … Lyckan var fullkomlig.

Som Satan, Djävulen, har jag många namn. Men det finns ett som jag föredrar och det är Isamael.
Han som ni känner som Gud, Herren, han har precis som jag ett namn som han föredrar. Det är Iavhé, och en gång i tiden så var vi Gud.
… Iavhé är stark och handlingskraftig, men ibland lite enfaldig. Han har svårt att ändra sig och erkänna fel, och han gillar sina egna förslag bäst. Jag, å andra sidan, anser mig vara lugn och avslappnad. Jag tar pulsen på tiden och anpassar mig. Iavhé kallar mig likgiltig och respektlös ibland, men det får stå för honom. Jag anser bara att vi har olika sätt att se på saker och ting.

Andreas Roman målar upp skapelseberättelsen, historien om Moses, Jesus och mer därtill från en synnerligen intressant horisont. Allt jag har läst har varit ur ett mer eller mindre jordiskt perspektiv där Gud, i bästa fall, är någonting påtagligt. Här är rollerna omvända. Gud och Satan är huvudpersonerna och människan lite mer abstrakt. Änglarna står under deras kontroll och Jord, som de kallar vår planet, är tänkt som deras största skapelse någonsin. De står inte för gott och ont i en evig kamp, utan är rätt och slätt bara två sidor av samma mynt där båda är beroende av den andres existens. Inget ljus utan mörker, som det brukar heta. Resultatet är spännande och tankeväckande, och öppnar upp för en hel del nya infallsvinklar. Ett litet minus i kanten är längden, futtiga 210 pocketsidor tar slut alldeles för snabbt. Även om jag inte kan önska så mycket mer av innehållet hade jag velat förlänga läsupplevelsen liiiiite till…

När änglar dör gavs först ut i romanform 2001, och pocketupplagan från 2007 är en revidering av originalet.

__Frida
Dela

_____________________________________________________________________________________

走ることについて語るときに僕の語ること. Sista raden löper ut och jag stänger bokens pärmar. Det här var inte alls vad jag förväntat mig av Murakami. Men jag är inte heller besviken. Då man läser Haruki Murakamis romaner vet man aldrig vad man ger sig in i. Hans susande berättelser utspelar sig ofta bortom föreställningsförmågan, och till skillnad från mycket jag läst tänker man efteråt att det här liknar ingenting annat. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är författarens memoarer; tankar nedtecknade under flera års tid. Bokens kapitel tar avstamp i långdistanslöpningens charm och många smärtsamma, kluvna men.

Sedan början av åttiotalet har Murakami snört på sig löpskorna varje dag. Han har klarat över 20 maratonlopp och ett ultramaraton. Han har strategier för det mesta och brukar halvvägs byta till ett par skor i en halv storlek större för att ge sina svullna fötter utrymme. Han beskriver ett särskilt minnesvärt lopp där kroppen utmattades så fullkomligt att den hamnade i konflikt med hjärnan. Murakami snavade, greppade efter ett mantra att upprepa för sig själv medan han försökte tränga bort det mest upproriska. Efter en fruktansvärd kamp, beskriver han hur kroppen övertygas av hjärnan och takten han håller övergår till ett normaltillstånd. Murakami jämför känslan med att nå status quo. Kroppen strävar inte längre emot och istället börjar han undra om han någonsin kommer kunna sakta ned takten.

Långdistanslöpningen blir en metafor för allt man ger sig fanken på att klara av. För Murakami dras parallellen givetvis till författandet. När han valde att stänga sin jazzklubb i Tokyo för att helt koncentrera sig på att skriva var det inte enkelt. Hans noveller eller romaner har varit en kamp i likhet med det minnesvärda loppet, och aldrig något som flödat ut fingertopparna som han beskriver att några enstaka författare haft förmåga till, däribland Hemingway.

Det är alltid en njutning att läsa Haruki Murakami. Även om den här boken håller berättandet på plats i förankring till författarens faktiska upplevelser. Men språket flödar lika lätt som tidigare och kommer så alltid fortsätta. Det är det jag pratar om när jag pratar om Haruki Murakami.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning utkom i maj 2010 på Norstedts.

_Ellen

Dela

_____________________________________________________________________________________

L I L L A S T J Ä R N A. Sveriges egen motsvarighet till Stephen King, John Ajvide Lindqvist, kom i dagarna med en ny roman, Lilla stjärna på Ordfront. Romanen handlar om två flickor, en extraordinär och en alldaglig, obetydlig. Båda två ställer sig frågande till tillvaron, bryter sociala normer och skiljer sig från mängden - den ena genom att inte passa in, den andra genom att försöka bryta sig loss. De växer upp på varsitt håll men delar ändå namn, poesi och ensamhet. De möts genom internet som av en slump, och mötet är avgörande för hur resten av handlingen utspelar sig.

Ajvide skriver, som vanligt, fantastiskt. Han har en förmåga att förankra sina berättelser i en vardag och verklighet som känns trovärdig, som att det skulle kunna hända vart som helst i Sverige oavsett om det handlar om vampyrer eller en massaker utförd av tonårsflickor. Lilla stjärna växlar mellan vardag och skräck, hopp och förtvivlan. Det skär i mig när jag läser om de båda flickornas uppväxter, vad de går igenom och jag ryser vid tanken på hur många som delar känslan av att vara en del av interiören, obetydlig, en del av scenerierna och inte av händelserna. Men det är ändå någonting som gör att Lilla stjärna inte sätter sig, inte når upp till samma spänningsnivå som till exempel Människohamn eller Låt den rätte komma in. Jag vet inte om det är för att mina förväntningar är höga eller om boken får dåliga förutsättningar redan från början (jag läser den halvliggandes i ett bussäte under 5 timmar). Den har allt den borde ha, men ändå sugs jag inte in till den där platsen som existerar mellan sidorna.

Stort plus till förlaget och författaren för mycket roligt extramaterial, så som intervjuer, tjuvläsning och Spotify-listor. Mer sånt :)

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________

B E S T S E L L E R. Señor Peregrino är Cecilia Samartins debutroman och gavs ut i Norge 2006. Sedan dess har den sålt över 335 000 exemplar (fler än Stieg Larsson och Dan Brown) i landet. I mars i år gav Bazar Förlag ut den på svenska, men det verkar inte som att den väckt lika stor uppmärksamhet här som hos våra grannar. Señor Peregrino handlar om den vackra flickan Jamilet, som föds i en liten, isolerad by i Mexico. Vid födseln bär hon ett födelsemärke och allt eftersom hon växer, växer det. Jamilet döljer det under kläderna, men blir ändå utstött av de andra byborna eftersom de tror att det vilar en förbannelse över henne. När mamman dör flyr hon över gränsen till USA, till sin moster. Hon får jobb på ett mentalsjukhus där hennes enda uppgift är att passa upp på señor Peregrino – en märklig gammal man med yvigt vitt hår. Han upptäcker att Jamilet är i landet illegalt, och de gör en överenskommelse. Han lovar att inte avslöja henne om hon lyssnar på hans livs historia. Det dröjer inte länge innan Jamilet är uppslukad av berättelsen, och under berättandets gång blir de två vänner.

Barnmorskan fuktade en trasa i varmt vatten och gjorde rent det lilla ansiktet, armarna och magen, det söta lilla könet, som var precis så obemärkt som det skulle, hon torkade av benen och fötterna och vände på den lilla för att avsluta med ryggen. Gabriela flämtade till, och för andra gången höll barnet på att slinka ur händerna på barnmorskan.
Märket var tjockt och rött, som ett öppet sår. Det bredde ut sig över de små skuldrorna och ryggen, över skinkorna, och det fortsatte ända ner till knävecken.

Romanen börjar, i mitt tycke, något skakigt. Berättartekniken känns amatörmässig och jag har svårt att låta mig fångas av historien som författaren väver. Efter ett par kapitel kommer jag på vad problemet är, det känns som att jag läser en modern version av tantsnusk, men berättat ur en mans perspektiv. Vissa meningar känns rent osmakliga, men jag tänker att norska befolkningen inte kan ha fullt så dålig smak, så jag fortsätter läsa. Och när jag väl kommit igenom de första 100 sidorna upptäcker jag att jag faktiskt vill veta vad som kommer att hända. Hända med Jamilet, hennes kärlek till Eddie, moster Carmens förhållande till Louis, med señor Peregrinos pilgrimsvandring och varför han sitter på mentalsjukhuset.

Señor Peregrino har inte några större litterära kvaliteter, tyvärr, men är en spännande historia som passar att läsa för några timmars avkoppling.

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________

N O R M A L S P E CI E L L. Hetero i Hägersten är ett underbart lite seriealbum som säkerligen singlar ned i hjärtat på alla som någonsin levt i ett parförhållande. Det kan kännas lite obehagligt när igenkänning är så total. Som om att man blivit ertappad mitt i sambospelet då man försöker manipulera sin bättre hälft till att ta disken och tror att denne inte inser det. Samtidigt är Hetero i Hägersten en otroligt rolig kommentar till just Stockholms alla "normalspeciella" par som vällt över ut i förorter som Gubbängen, Bandhagen och Hägersten i försök att etablera sig som vuxna.

Serien skildrar små meningslösa vardagsbetraktelser men vars helhet säger så mycket mer. Jag föreställer mig fördomsfullt nog att de gläntar på dörren till många yngre par och deras behov av att vara "normala" men ändå "speciella".

Normalspeciella par arbetar ofta som journalister eller kulturarbetare och bosätter sig strax utanför söder för att det är inte lika vanligt som att bo mitt i smeten. Normalspeciella par åker på semester till Ukraina för att det mer ovanligt än Thailand, Gran Canaria och Egypten. Normalaspeciella par undviker för allt i världen att äta tacos på fredagar och i stället gör de egen sushi eller quinoasallad med surdegsbröd.

Ett av mina favoritkapitel är då paret flyttar för tredje gången och han frågar henne om de möjligtvis kan ställa hennes deckare någon annanstans än i bokhyllan eftersom de förstör hans intellektuella image. Hon går självklart med på detta.

Dessa underfundiga små betraktelser slår huvudet på spiken. Samtidigt så säger de inte mycket mer än just detta. Jag upplever inte heller att Sofia Olsson på något sätt ser ned på det normalspeciella, viljan att vara någon i mängden men ändå urskilja sig. Jag kan tänka mig att hon kan skildra det så bra eftersom hon förmodligen känner igen sig själv.

Hetero i Hägersten av Sofia Olsson utkom på Galago Ordfront förlag i april 2010.

_Ellen

Dela
_____________________________________________________________________________________

L O S T I N A U S T E N. Är du som Owlit förtjust i Jane Austens verk kan vi varmt rekommendera tvserien Lost in Austen. Serien som är i fyra delar följer Amanda Price, en hopplös romantiker, inbiten bokmal och ett stort Jane Austen-fan. En dag hittar hon en dörr i sin lägenhet, och till sin stora förvåning upptäcker hon att dörren transporterar henne till hennes absoluta favoritställe - världen i Austens Stolthet och Fördom. Men hennes närvaro i romanvärlden får oanade konsekvenser för berättelsen...

Vi vet, det låter knäppt men ge det en chans - vi kan nästan garantera att du kommer att gilla det! Lost in Austen hittar du här. (avsnitten streamas direkt till din dator precis som på YouTube - snabbt, smidigt och lagligt)


Dela
_____________________________________________________________________________________

K Ä R L E K. Kommer ni ihåg för några veckor sedan, när Owlit hörde det ryktas om att vi blivit utnämnda till tidningen ViLäsers favoritblogg i februari i år? Vi gjorde lite efterforskningar och det visade sig vara sant! Så här säger Jonas Eklöf från ViLäser:

... utsågs månadens bokbloggare och en av månaderna blev det er blogg... eftersom vi bytt hemsida så ligger motiveringen inte kvar. Men äran får ni förstås behålla! Vänligen Jonas

Tråkigt att vi missade motiveringen, men ännu roligare att det var sant. Tack ViLäser!

Dela

_____________________________________________________________________________________

O D L A D I N T R Ä D G Å R D. Voltaire var någonting på spåren när han pratade om trädgårdsodling - även om han nödvändigtvis inte menade bokstavligt talat... England har ett trädgårdsklimat som många i kalla Sverige avundas, och det tillsammans med en lång och rik trädgårdstradition har gett upphov till att landet fullkomligt svämmar över av vackra parker, trädgårdar och planteringar. Har du en tripp till England inplanerad i din kalender, behöver du inspiration eller bara vill lära dig mer om trädgårdarnas olika genrer genom tiderna är det här boken för dig. Engelska Trädgårdar av Ann Larås fokuserar på södra England och guidar läsaren genom 1700-talsparker, via Arts and crafts-rörelsen mästerverk till moderna och arkitektoniskt planerade trädgårdar. Hon tar upp de historiska aspekterna, och en rolig detalj är att även upphovsmakarna till de besökta trädgårdarna uppmärksammas, bland annat Vita Sackville-West (medlem i Bloomsburygruppen och grunden för huvudpersonen i Virginia Woolfs Orlando)

Ett extra plus får boken för formgivningen:

- det ösregnar på omslagsbilden (inte så vanligt i trädgårdsbokssammanhang)

- den fina färgkombinationen med rosa pärmar och illgrönt kapitälband (det lilla tygbandet som håller ihop bindningen i bokens rygg.)

Engelska Trädgårdar ges ut av Natur och Kultur och finns i butik nu. Läs mer om Ann Larås på hennes blogg, du hittar den här.

__Frida

Dela

_____________________________________________________________________________________

pic: dagbladet.no | forum.se

V Ä N T A , B L I N K A. För ett tag sedan utkom Vänta, blinka av den norska författaren Gunnhild Øyehaug och recensionerna har vällt över av ord som pretentiös, originell och ambitiös i ordens mest positiva bemärkelser. Boken haglar tätt med kulturreferenser som flirtar särskilt med den född kring 70-talet och alla fina ord stämmer bra in som omdöme. Vänta, blinka är skriven med höga ambitioner och visst är den pretentiös men tack och lov sällan högtravande.

Nu när detta är konstaterat vill jag istället fokusera på vad mer som gör det här boken speciell. Styrkan i Vänta, blinka ligger nämligen inte i historien i sig, som utgörs av ett antal livsöden vars gemensamma knutpunkt finns i en längtan efter kärlek, samtidigt som karaktärerna står i vägen för sig själva då de är alldeles för självupptagna. Det sker inte så mycket på handlingsplanet eftersom bokens styrka snarare ligger i hur den berättas. Den inleds av ett allvetande jag/vi och presenterar så karaktärerna. Den unga litteraturstudenten Sigrid som skriver en essä om kvinnors sårbarhet i filmens värld, där barbenta kvinnor ikläds alldeles för stora herrskjortor. Sigrid möter Kåres blick på författarporträttet på hans nyutgivna bok. De möts och trots att Kåre förundras över den unga Sigrid, kan han inte släppa sin drömkvinna, rockbasisten Wanda som han brutit med över en oenighet om Kill Bill 2. Sen är det performancekonstnären Trine som reser ifrån sin nyfödda dotter för att utföra sin konst till trots för mjölkstockningen som ständigt påminner henne om vad hon lämnat bakom sig.

Detta är bara några av karaktärerna som huserar inom pärmarna för Vänta, blinka. När dessa sedan presenterats utspelar sig resten av boken innanför pannbenet av samtliga karaktärer. Vi får följa det inre perspektivet och det är även det som utgör bokens stil och skärpa.Sällan skildras samtalen i repliker, men från insidan av samtalsparterna. Som läsare delar man en ständig oro över hur de ska uppfattas ur den andres ögon medan själva handlingen kommer i andra hand.

Jag har aldrig tidigare läst en bok som så konsekvent och skickligt håller perspektivet fångat bakom huvudpersonernas pannben. Det är uppfriskande när en författare försöker sig på något så svårt och faktiskt lyckas. Svårigheten med detta perspektiv är att det lämnar läsaren liksom de andra karaktärerna lite utanför. Tankegångarna behöver inte alltid vara rationella eller om ens logiska – och det lämnar några luckor hos den som försöker förstå. Samtidigt så tvingar det utomstående perspektivet läsaren att engagera sig och inte förlita sig på handlingen och det blir bara en kul utmaning.

Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug utkom den i den 10 mars 2010 på Bokförlaget Forum. Förra året valdes Vänta, blinka till årets roman av den norska tidningen Morgonbladets läsare.

_Ellen
Dela
_____________________________________________________________________________________